Började dagen med en fristående saltomortal på trottoaren....

Fula fiskar, unga grabbar som kör på gamla
farbröder som går på trottoarerna.

Pang! Sedan var gubben uppe i luften sprattlandes med armar och ben. Tankarna for genom skallen, håll upp huvudet, ut med armarna och dämpa fallet. Det fick man lära sig på karateträningen. Bonk, och jag slog i höften i trottoarkanten och hasde ner på gatan. Cyklisten, en kille i de äldre tonåren, kom bakifrån runt ett hörn, han vände sig om och flinade. Tur att han inte stannade, men jag känner igen den jäveln och han kanske kommer farande med hojen på trottoaren en annan dag. Då är det min tur.
Tror inte att det blev några inre skador utan muskler och fläsk tog den värsta smällen. Jodå jag har skapliga lårmuskler och röven är inte helt bortpromenerad.
Har stoppat i mig en Alvedon och skall linka upp till något apotek och köpa lite linnement så ordnar nog detta sig. Skam den som ger sig sa alltid min pappa och det säger jag med. Tror inte att jag grejar att cykla dubbla 6 km upp till tavlingen på Torreta III idag. Får försöka kurera mig så jag orkar spela på hemmaplan i morgon i stället.
Förmodligen passerade en av mina små änglar Calle Ulpiano i precis rätt ögonblick. Hade jag daskat i huvudet i trottoarkanten hade jag nog inte kvittrat längre. Men, men nu är det som det är och livet går vidare, om än lite knackigare än i går. Nästa gång jag är på väg till bagaren för att köpa mig ett bröd till frukost skall jag ta på mig cykelhjälmen, jag lovar....
pappa B