Viva Torrevieja!

Goda vänner Abbe hans fru Ylwa och Amir (prinsen) kom förbi och hämtade mig. -Nu skall vi åka och äta riktigt gott sa Abbe och så rullade vi iväg in mot Torrevieja. Hamnade efter ett tag på Wook 168. Ett fantastiskt ställe som jag hade noll koll på att det fanns överhuvudtaget. En stor lokal, högt i tak och masssor av mat. Nu kommer det bilder och till min stora förtjusnng fanns det både ostron och grodlår. Tack Abbe, Ylwa och Amir för att ni tog mig hit! Grodlår, ostron, fatastiska skaldjur masor av fisk. Utsökta grillade kycklinglår som tillhör mina favoriter. Fräscha grönsaker och kött i alla de former.  Här sitter Ylwa och skålar med mig. Vi drack lite Sangria (ingår inte i testen) En glad och charmig lite fru från Solna. Amir, prinsen, tuffingen, han åt som en häst, fotograferade och kliade mig på örat, en av mina favvokillar. Dagen avsutades med en liten konjak (Subrano) på Shannon innan gubben kröp ner i träramen och tuppade av på hammadrassen.

Tre fina glas med Sangria på San Remo För några år sedan då jag bodde nere i Torrevieja så drog Margoth och jag igång en liten test av stadens Sangria. Spaniens nationaldrink som kan variera i det oändliga. Det är en spännande och smakrik upplevelse att kliva in i de olika restaurangerna och testa deras Sangria, det kan jag lova dig. Med mig i år har jag Åsa och tillsammans skall vi testa oss fram runt området där vi bor, ner till Torreta och upp mot San Luis och se vad man har att bjuda på. Vi har även tänkt bjuda med oss en gäst vid några tillfällen för att spetsa till det lite extra. Vi har sex olika kriterier som vi betygssätter. Det är smak, styrka, frukt, storlek, utseende och pris. Den restaurang som får bäst utlåtande kommer naturligtvis att få ett litet diplom av min blogg, signerat av Åsa och mig. Testen startade igår och första Sangrian drack vi på vår bar San Remo i El Limonar. Vår gäst denna afton fick bli Åsas Klas. Starten har gått och längre fram i höst komm

Scampi a lá Indina en riktig höjdare på Campobello, vår fina Italienska restaurang på El Limonar. Tror ni inte att Stefan hakade på när jag skrev att jag skulle gå upp och käka klockan 20.00 i går. Jajjamen, pig och rask kom han farane på sin gamla militärcykel, bredsladdade in på Calle Los Galgos och så körde vi igång! Vi tog oss ett glas rött hemma och löste några små världsproblem innan vi glada och hungriga traskade upp till restaurangen. Mycket folk alla bord var reserverade men vi satte oss inne i baren och väntade. Den söta servitrisen lovade att hömta oss så fort något bord blev ledigt. Sagt och gjort och väl placerade så kom vår utsökta mat in och vi ut. På bilden förevigar Stefan den goda maten och skickar givetvis bilden upp till en trånande Carina som längtar hem men sitter under en gran i Surahammar och surar. Vi höll henne varm ända tills klockan visade ny dag, det kan hon ha den lille berguven. Träffade en vacker mamma som kände igen mig från fotbollsfest

En underbar biltur upp till den turkosa sjön och sedan vidare upp mot bergen och den väntande lilla restaurangen Cabezo De La Plata för en i mina ögon, och smak gudomlig liten matpaus. Det blev en matpaus, för Panco och han lilla Laura hade inte öppet. Om vi kom för tidigt, eller fel dag, eller vad som felade låter vi vara osagt. Dumt av mig att inte kolla upp detta bättre. Men ingen fara på taket. Jag fick fina bilder på Petra och Ken och vi är ju inte mer bagna än att vi löste probpemet på annat sätt. Även det av högsta dignitet. Här ser ni den vackra turkosa sötvvatensjö som Franco lär ha anlagt en gång i tiden för att kunna sköta bevattningen nere i dalen. Ett mästerverk som just i dag visade upp sig i all sin prakt. Det är en ganska stor sjö, ingen liten spansk vattenpöl inte... Vi vände om efter att ha insett att det blev ingen mat uppe på den lilla fina familjerestaurangen och körde tillbaka för ett stoppa på La Fontaleza i stället. En restaurang som serverar fantast

Utslagen utan parasoll, men med mobilen i ett fast grepp vilade denna dam lugnt och stilla så nära vattnet hon kunde.   Kommer ni ihåg farbror Sven Jerring på Sveriges Radio när han rapporterade från VM i fotboll mellan Japan och Sverige? -Japaner, japaner, japaner var jag än ser, så är det japaner. Det blev en legendarisk kommentar, som lever än i dag. Nu säger jag detsamma! Parasoller, parasoller, parasoller så långt jag såg, bara parasoller.... Jag gick försiktigt ner på sanden vid Playa La Cura med min nyinköpta solstol med axelrem, en plastpinne försedd med skruv i botten och ett färgglatt parasoll under den andra armen. En liten väska med två ostmackor en mini thermos med kaffe, en halvt utläst bok, solglasögon och en tomat! Jag skulle testa strandlivet i Torrevieja för första gången sedan jag kom ner. Ensam och nöjd, ingen trängsel satt gubben lugnt och stilla under sitt paraply. Efter ett zic-zackande mellan strandens alla parasollägare som hunnit

Idag blir det besök nere på playan. Har några timmar på mig att föreviga folket under parasollerna. De envisa som tror att de skall bränna sig till döds under sin vecka i den spanska solen. Kolla hur fan skall man kunna få någon sol här? Och hur i sin dar skall man kunna hitta tillbaka till sitt paraply om man måste avvika för att släppa en drill? Detta är helt vansinnigt och visar hur ensamma vi människor är i dag. När vi samlas måste vi helst sitta i knä på varandra hela gänget. Detta visar ju klart att vi lever aningen avskärmade när vi inte lämnar hemlandet och unnar oss lite semester.....