...en kvart under parasollet!

Utslagen utan parasoll, men med mobilen i ett fast grepp vilade denna dam
lugnt och stilla så nära vattnet hon kunde.

 Kommer ni ihåg farbror Sven Jerring på Sveriges Radio när han rapporterade från VM i fotboll mellan Japan och Sverige? -Japaner, japaner, japaner var jag än ser, så är det japaner. Det blev en legendarisk kommentar, som lever än i dag.

Nu säger jag detsamma! Parasoller, parasoller, parasoller så långt jag såg, bara parasoller....

Jag gick försiktigt ner på sanden vid Playa La Cura med min nyinköpta solstol med axelrem, en plastpinne försedd med skruv i botten och ett färgglatt parasoll under den andra armen. En liten väska med två ostmackor en mini thermos med kaffe, en halvt utläst bok, solglasögon och en tomat!

Jag skulle testa strandlivet i Torrevieja för första gången sedan jag kom ner.

Ensam och nöjd, ingen trängsel satt
gubben lugnt och stilla under sitt paraply.

Efter ett zic-zackande mellan strandens alla parasollägare som hunnit hit före mig så hittade jag dryga 4 kvm där jag blixtsnabbt slog ner min lätt rosafärgade, något lönnfeta kropp. Skruvade elegant fast pinnen i sanden (har ju pimpelfiskat hemma i norr och borrat tusentals hål i isarna) fäste parasollen som jag givetvis spände ut med ett litet klickande och satt ner i pinnen. Den blå7grön7randiga solstolen fälldes ut och jag lade väskan med ostmackor, kaffe och den halvt utlästa boken vid sidan av stolen.

Det var då det började. Två äldre män i min egen ålder kom gåendes hand i hand, illröda i minibadbyxor gosade de sg fram genom parasollhavet. En gick normalt en andre sprättade med fötterna exakt som en sprätthöna gör när hon söker mat utanför buren. Med andra ord kom nu detta par promenerandes precis genom mina 4 kvm sprättande sand både hit och dit. Tydligen var de på väg tillbaka till sin utgångspunkt för samtliga personer som låg i skuggan till vänster där jag just slagit mig ner, de öppnade magiskt en väg där de gosande farbröderna fick fri genomfart

Muttrande och gnäll hördes bakom de två när de passerade. Min kasse var halvfull av sand och enda fördelen med detta var att jag hittade en vigselring längst ner i kassen. Älskade Hulda 6 okt 1953 var ingraverat i ringen. Gnuggade av tomaten den mesta sanden och åt upp den. Ostmackorna låg tack och lov i en plastpåse.

Dessa fyra mamseller tog stolen med sig ut i havet.
Årgången på badbrudarna själva är nog mitten av 50-talet.

Men innan jag slagit ner baken i solstolen så brakade det loss på nytt. En brunbränd skönhet på runt 20 vårar i minimal bikini kom farande mellan parasollerna och hamnade i mitt knä ivrigt viftandes på armar och ben. Efter kom det en lika brunbränd, välpumpad atlet med ett strandtennisracket i handen. Han tittade hotfullt på mig som försökte att inte kladda på den sexiga ärtan i mitt knä och samtidigt hålla fast mig i solstolen.

? De dónde saliste de nuestro hombre bola? Skrek han i högan sky och viftade med sitt träracket över huvudet på mig. Den sprattlande skönheten bet mig lätt i örat och skrek tillbaka till vilden och hoppade lika lätt och elegant upp från mitt knä som när hon hamnade där. Tog muskelknippet i handen och drog vidare genom parasollhögen.

Aningen skärrad över den hotbild som just passerat var jag mogen för ostmacka och kaffe. Av detta blev ingenting för just som jag öppnade min plastpåse tog upp mina två ostmackor och lade dem på påsen, skruvade av korken på termosen och hällde upp kaffe i hatten så dunsade en överviktig ryska och hennes lika överviktiga ryska syster ner mitt där jag satt. Första damen satte sig på ostmackorna, den andra damen på hatten till termosen. Ett litet knakande hördes när hatten av plast sprack och det varma kaffet antog nog damen var det som blev kvar av den fis hon trodde sig just ha släppt.
Med armar som på en orangutang vispade ena damen ner mitt parasoll när hon skulle knäppa sin bikini-bh som rymde en ansenlig summa bröst. Den andra slet upp pinnen med gänga och hivade iväg den som en bumerang över alla parasoller.

En liten fin familj, förmodligen nyss anlända, bleka och försiktiga

Så försiktigt jag bara kunde kravlade jag mig sakta upp ur solstolen och vek försiktigt ihop den utan att göra minsta väsen av mig. Backade mig ut från parasoll lägret och halvsprang upp på gatan och tog B-bussen hem till El Limonar.

Har aldrig satt min fot där nere sedan dess.

Trevlig sommar på er alla soldyrkare, lämna parasollen hemma är ni snäll!