De två satt varje dag bakom ett löv i skogens högsta träd och sjöng. De sjöng nästan hela dagarna och de andra fåglarna var väldigt avundsjuka på den lilla, lilla fågeln och hans lite, lite större mamma.
-Skönsångare, fräste de och flög därifrån. Men skogens alla andra djur de satt tysta och lyssnade på den vackra sången.
En dag så tog den lilla, lilla fågeln mod till sig och flög ut från den stora skogen och rakt in den stad som låg en bit därifrån. Han tog fart och flög högt, högt upp på stadens högsta hus. Dubbelt så högt som skogens högsta träd, ja kanske till och med tre gånger så högt. Så högt hade den lilla lilla fågen aldrig flugit förr..
När han landade så satte han sig på kanten och tittade ut. Han fyllde hela sin lilla, lilla kropp med luft och så sjöng han. Det var den vackraste sång han någonsin sjungit och alla människor i staden stannade upp för att lyssna på den lilla, lilla fågeln.
När han sjungit klart så tog han ett hopp ut från taket och gled i full fart ner mot marken. Han blundade och kände vinden som lyfte upp honom när han fällde ut sina små, små vingar. Lycklig gled han rakt mot den stora skogen och längtade efter att få berätta om sin fina sång för sin lite, lite större mamma.
Plötsligt såg han en mörk skugga komma störtande emot honom, en svart-vit vinge syntes i ena ögonvrån och sekunden senare hade den stora skatan svalt den lilla lilla fågeln. Aldrig mer skulle någon få höra hans vackra sång och hans lite,lite större mamma satt i skogens högsta träd och grät.
Efter den dagen sjöng hon aldrig mer en endaste ton. Och skulle du plötsligt få syn på en liten, liten fågel eller någon annan lite, lite större fågel som inte sjunger eller kvittrar så vet du att det är en av fåglarna som förlorat sina små, små barn när de var på väg hem från något av stadens högsta hus...
Kommentarer
Skicka en kommentar