När vi trampade upp til Reflections i afton Jonny, Git och jag så visade sig himlen och det magiska ljuset från sin bästa sida. Solen, röd som en tomat klev ner och lade sig till vila bortom bergen på andra sidan den rosa saltsjön.Vi fotografer kallade det ofta för den "blå timmen" för mig som fotograferat mest vackra damer så var det en ynnest att kunna komma ut just under den tiden, med all utrustning, modeller, kläder och vimsiga medarbetare . Ibland gick det och bilderna blev magiska.
Självklart trycker det till lite extra i hjärtat när man går ensam i en sådan här situation, Längtan till dem där hemma blir större än norm alt och det är lätt att känna sig lite ensam på planeten även om du vet att de finns där hemma i vinterlandet. Gubben är ju fortfarande romantisk och låter inte dessa känslor hänga med soppåsen ut på eftermiddagarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar