fredag 15 juni 2018

95 snabba mil t.o.r vilken fantastisk biltur!

Här närmar vi oss Murcia och naturen slår om direkt. In bland berget

Snart framme i Granada och Sierra Nevada bygger om naturen till Wilda Western

Hockus Pokus efter Granada in i Skandinavisk storskog ett par mil.
Vindkraftverk avviker från storskogen, vi närmar oss olivparadiset Malaga



Oliver, oliver och åter oliver 100.000-tals olivträd signalera Malaga!

Vilken fantastisk biltur och jag måste ta mig ner till Granada och fotografera det fantastiska landskapet där flera av 70-talets westernfilmer spelats in Här var man banne mig inne bland kållibojsare och rödskinn (förlåt, Indianer).
 
 Bob min kompis skulle hämta sin Ford Mondeo, värsting modell och jag åkte med som hemtransportör av den lilla Fiat Punto som en norsk dam från Danmark så snällt lånat ut till Bob. Det blev en mysig resa, i alla fall upp då vi kunde språka med varandra och de flesta världsproblem löstes under vägen upp. Sedan blev det mer rally på hemvägen och trafiken var inte så bedrövlig. En och annan såskopp fanns det som älskar att köra med två hjul över mittlinjen i 70 km/tim men lite lätt puttande på dem brukar hjälpa.
Fika efter ett par mil och en lätt god lunch strax innan Malaga. Nu skulle det smaka med oliver den saken var klar
 
...säger restaurangen att de inte har oliver då åker vi sa jag och vi skrattade gott. Oliver hade de men ack och ve. Tummen ner för det Andalusiska guldet. De smakade förfärligt till och med sämre än de oliver jag lagt in själv för två år sedan Två oliver var sedan skrattade vi igen och tackade för maten och drog vidare.
Lite väntan på bilhandlaren och lite cafe Solo på ett café i en liten by utanför Malaga. Bilgubben kom, Bob fick sin muskelbil och vi började hemfärden. Glada och relativt pigga.
 
Lite speciella hus i den lilla byn och detta såg faktiskt ut som en tårtbit. Blev bredare och bredare och fick till och med till en extra våning.
 
Hemresan drog igång med dunder och brak. Bob tog täten för han visste ju vart vi skulle ta vägen från den lilla byn och ut på den stora vägen mot Granada. Efter någon mil så blev jag och den lilla Punton kära i varandra och det gick som bara tusan.
 
Mil efter mil försvann under däcken och inte många knepiga situationer uppstod. Lite överkant på hastigheten men vad gör väl detta när länsman ligger på playan och läser en deckare ;)
Nya vackra vyer passerade revy och jag måste verkligen säga att detta var värt varenda timme av den här torsdagen. Arne, snäll som vanligt tog hand om
 träningen nere på boulebanan och allt flöt så fint. Hundarnas långpromenad på morgon hjälpte för de hade förmodligen sovit hela dagen. Var superglada när gubben kom hem och fick riktigt med godis och en ny promenad. Jag gluttade på TVn en stund innan jag smög mig ner i lopplådan.
 
 
Kolla vilken fantastisk fin landskapsbild med trafik mitt ibland allt det vackra. Detta vore något för de svenska Miljöpartisterna att sätta näbben i. Det blommar friskt året runt mellan den tvåfiliga motorvägen och gröna fina träd och fruktträd växer så det knakar. Inget jävla dravvel om miljöförstöring här inte.
 
Nej lille Fridolin se nu till att skriv under så många statliga garantier och försäkringar som du bara kan hitta för efter valet får du söka jobb som brevsorterare på posten som dina kamrater sossarna har lagt ner. Kanske Filippa R behöver någon liten söt passupp där hemma då Fredrik reser ut på sina dolda kommunala uppdrag eller varför inte sköta om vänsterpartisternas bilpark?
Nytt jobb måste du ha för det gamla kommer bara att vara ett minne blott efter valet?
Kanske får du lov att sitta utanför Lidl med en lite bit wellpapp där det står -Skänk en slant åt en fd. miljöpartist- Alltid är det väl någon senil gammal trädkramare som kommer förbi och lägger lite euro i kepsen din.
 
 
 
 
 


lördag 9 juni 2018

Samernas picasso mot Spanien!

Bilden kraftigt beskuren pga stöldrisk
Han sitter i sin stuga uppe i Kronsågen en kilometer från kraftsamhället Porjus mitt mellan alla Nationalparker och i hjärtat av Laponia. Samekonstnären Lars J-son Nutti 85 skall börja röra på sig igen.
foto Maggan S Pettersson
-Man går ju in i slutskedet och jag vill gärna ställa ut mina bilder i Spanien, säger han till mig. Vi är gamla kamrater Lasse och jag. Har följt honom på hans konstnärliga resa genom livet. Från bilderna jag fick som han hade skurit ut i korkmatta och sedan tryckte på vanligt ritblock fram till utställningarna på Art Expo i USA, på Louvren i Paris, Monacco, Köpenhamn och flera andra gallerier i Skandinavien.

Lasse började sin konstnärliga bana vid sidan om renskötseln vilket också avspeglar sig i hans bilder. Starka färger kraftiga penseldrag och mystik präglar hans bilder. Gärna med förkärlek till samernas egna färger rött-gult-grönt och blått. Man kan lätt förstå att vänskapen med Bengt Lindström blev stark, då man har samma eld och kraft i sina målningar. Tillsammans med en annan samekonstnär,  Lars Pirak så målade man den berömda trumman, som numera är såld till något galleri i Stockholm. De andra två har lämnat jordelivet men Lars kämpar på hemma i Kronsågen.

Förmodligen blir det Torrevieja som får besök av Lars och hans bilder, kanske redan till hösten 2018 om man bara kan finna ett lämpligt galleri eller utställningshall. Arbete pågår med att förbereda detta och för min egen personliga del skulle det vara väldigt roligt att få träffa en gammal god vän och låta alla skandinaver och andra boende här i Torrevieja få ta del av hans fantastiska bilder.
-Man kallar mig för Samernas Picasso så det skulle vara kul att ställa ut i Spanien säger Lasse och skrattar gott.

tisdag 17 april 2018

Min gamle polare John!

Här sitter han, den gamle dansken. Globetrottern, en av mina äldsta vänner, John Christensen 92. En vän som jag kamperat ihop med på otaliga resor runt om i världen från Japan, USA och hela Europa runt under en massa år under vår mest aktiva tid. En fotograf, som tagit vara på livet och som just nu befinner sig med sin fina fru Meta här nere i Torrevieja.
Jag trodde inte att det var sant när hon ringde och berättade att de satt på ett hotell i Torrevieja.
Samtidigt har jag min älskling här så vi tog bussen ner till centrum direkt och fick någon timme tillsammans på Keepers bar.
Åldern har satt sina spår på min gamle vän, Hans annars så pigga ben börjar tappa orken och det kanske är helt normalt när man börjar närma sig 100. Spelevinken, den vassa tungan som gärna kastar ut en och annan replik för att sätta igång lite extra konversation, den finns kvar och glimten i ögat mattas inte än på ett par år den saken är klar. 
Jag hoppas att när de nu sett att Torrevieja är ett litet Paradis på jorden kommer ner snart igen. Johns dotter Lisa och hennes man bor ju dessutom här nere, något jag inte hade den blekaste aning om.




måndag 9 april 2018

Man lär så länge man har en lever...eller hur säger man?

 
Igår fick jag mig en ny lektion i att lyssna på andra och dessutom göra som de säger åt mig att göra. Får se om det hjälper, tveksamt men det är inte tungt att bära på en massa kunskap i alla fall.
Jag skulle hämta Jörgen och Lott på flyget i Alicante. Messade Jörgen och fick svar att flyget skulle komma kl. 11.00 ca om det var i tid. De flyger med Norwiegan som väldigt sällan kommer i tid. Bra tänkte jag och sent på lördagskvällen fick jag mess från Lotta med deras flightnummer 5358. Duktig flicka tänkte jag och nu hade jag fått ankomsttid av Jörgen och fligtnr av Lotta så klockan kvart i 11  åkte jag ner för rulltrappan på Alicante Aeroporta! Nu var det så att Jörgen han hade noll koll på när de skulle flyga och Lotta som det är ordning på hon skickade flighten till mig och trodde givetvis att jag skulle kolla upp detta på datorn. Efter en timmes väntan och planet från Elstocholmo hade både landat och förmodligen blåst vidare igen så gick jag till tavlan och kollade på flightnr 5358. Elstocholm ankomst 14.55 i tid! Tack för kaffet! Då återstod frågan skulle jag köra hem igen eller skulle jag bara ta mig en liten lunch i närheten och vänta tills planet landade.
 
Jag löste ut mig från garaget och åkte iväg. Först tänkte jag dra in till Alicante men jag valde El Aleta som ligger lite närmare flygplatsen. Hittade en liten fin restaurang Avenida 1 och stegade in och beställde Calamares a la Romana. Vällagat och bläckfisken hade fått det stryk den behövde och var mör och fin, inget gummiband som man får på de flesta restauranger runt om i världen, hos de som inte kan tillreda den på rätt sätt. Den lilla gumman i köket kunde konsten loch det smakade väldigt gott. En stor kall till.
Inne på restaurangen brakade TV:n på för fullt och det visades roadracing och på väggen hängde MC-overaller så jag fick snabbt klart för mig att här i den lilla byn/stan var det motorsport som var den heta potatisen. Mätt och belåten gick jag ut i solskenet och spatserade runt bland husen. En fin liten by/stad, vet inte hur orten klassas men det spelar ju ingen roll. Stannade till vid ett litet café och satte mig ner och beställde en café solo. Liten och stark och det framstod snabbt att det var algerisk ägare med en ursnygg servitris så kaffet smakade extra gott tack vare detta. Det var bara jag och två tanter i min ålder, som var ute på söndagspromenad och svepte varsin öl i solskenet. Kul, när händer detta i Sverige?
Nåväl flight 5358 anlände i tid för en gångs skull men utcheckningen tog 45 minuter innan jag kunde krama om Lotta och Jörgen och klia lilla Hjärtrud på huvudet. Jag fick en liten fin semesterdag mitt bland den vanliga semestern och åt en god lunch och satt och brände näsan och kollade den ursnygga servitrisen så det gick ingen nöd på mig, tvärtom. Givetvis blev det en alldeles förträfflig kväll med god mat på Campobello och goda drinkar på San Remo innan vi sade god natt och masade oss hem till våra små casa.


tisdag 13 mars 2018

Perfekt plats för en Mässa!

 
Ja nu pratar jag inte om en högmässa med andlig spis, utan en mässa där Skandinaviska utställare får spänna sina muskler och visa upp vad de har vad de kan och vad de vill med sina verksamheter här nere i solen.
Solen ja, den sken hela söndagen och mitt besök den sista mässdagen blev en positiv upplevelse. Det var gott om besökare och mässgeneralen Kjetil trodde att någonstans mellan 7-8.000 besökare hade man räknat in.

Jag kollade brudarna, vinet och inget mer! Alla hus- och lägenhetsföretag, kan jag besöka på plats Nya dörrar fönster och markiser hälsar jag på direkt men de vingårdar som finns runt omkring är jag väldigt nyfikna på. När min lilla älskling kommer ner tänkte jag att man kanske kan göra några besök för vi gillar ju gott vin bägge två.
Visst är det fina lokaler kolla bara bilden. Stort ljust och lite lyxigt. Utställarna trivdes alla som jag pratade med var supernöjda.


Vackra flickor och goda viner det är ett av varumärkerna här nere i Spanien. Flickan i den svarta skinnjackan representerade Silvanogarcias Bodega och bjöd på en mycket god Tinto Monastrell relativt färsk sådan vilket man  kunde märka då den inte riktigt blommade ut i munnen. Dessutom kunde man ta sig en sked med marmelad  av samma vin eller en Dulce Moscatel. Riktigt gott måste jag säga.






Blåvinet är en riktigt frisk inhoppare bland vinleverantörerna. Mannen bakom Azul är en flitig mässdeltagare, där här gången i sällskap av en vacker tjej som fick oss gubbar att provsmaka bägge vinerna. Vågar inte påstå att det är hans dotter, det kan ju vara hans fru. Har själv suttit i den här situationen för två dussin år sedan ;)




En riktig god lakris shots bjöds man på om man ville ha och det unga paret var stolta över sin produktion och Gabrielle hälsade mig välkommen till Solas y Sivvent i Elche. Nära och bra, jag skall släpa med mig Suz och hälsa på den saken är klar.

Men...vackra flickor och goda viner. Det som drog folk var ändå den mirakelkur som hela världen talar om idag CIBADOL, cannabis oljan som går som en löpeld genom världen just nu. Kan denna olja få bukt med alla de knepiga sjukdomar inte minst cancern så vore det ju fantastiskt. Jag googlade på detta i går och blev sittandes i flera timmar och läste den ena rapporten efter den andra om hur fantastisk denna olja är.



 

söndag 4 mars 2018

7 bärkassar fulla med frukt och grönsaker...

Dessa rädisor är stora som plommon! Har aldrig sett så stora förr.
 
-Ska det va, så ska det va sa drängen  när han gav pigan än dask i ändalykten!
 
Tog med mig Catarina och Monika och stack upp till marknaden strax innan rondellen ner mot Guardamar, Citronmarknaden kallar en den, jag vet inte vad den heter och det skiter jag i. Tycker i alla fall att den är bäst. En kombination av stökig, brötig och med viss organisation, betydligt roligare än den Engelska marknaden utanför Quesada eller marknaden inne i stan. Här är det liv och rörelse både högt och lågt.
 

Monika skulle inhandla böckling eller någon annan rökt knepig fisk hos en tysk handlare som finns på marknaden. Det är Jürgen som beställer de rökta delikatesserna.
Catarina skulle liksom mig själv bara handla frukt och grönt. Detta gjorde vi bägge två med besked. Jag hade sju fulla bärkassar när jag var klar. Köpte den sista vid utgången, 5 kilo apelsiner för 2€. De små gurkorna n i ser på bild maxar 10 cm och dessa skär jag nu på längden och lägger in i lite olika lag. Spetsar kanske några med pina colada, vem vet, ättika, honung och salt är en variant och fler kommer. Några får ett par rejäla korn med chili att bada med och det sätter sprätt på hela systemet.
Bara detta söndagsbesök på marknaden gör det värt att leva här nere. Glädjen står högt i tak och inga smygande gråsossar som gnäller över allt och ingenting.

Tomater av alla de slag vimlar det av och utbudet är hur stort som helst.
Jag testade några svarta förra gången jag var här men de skulle ju vara så fantastiska, det tyckte inte jag. De på bilden är mycket goda och vi skall inte snacka om de bifftomater som säljs här, stora som handbollar och med en fantastiskt fin smak.

Nu är det dags för mig att knata upp till Anders och hans gäng för att få stoppa i mig lite god mat. Jag tar med mig kameran för man vet aldrig var som händer hos den här gubben ;)

lördag 3 mars 2018

Catarina försökte sänka mig med en rosa golfboll...

 
 
För första gången sedan jag kom till Spanien har jag anträtt en golfbana. Detta hände idag den 3 mars 2018. Tillsammans med boulspelande vännerna Calle-GAIS och hans kära hustru Catarina åkte vi bort till Vistabella Golf en bit utanför Montesinos. Jag spelade inte utan ville bara följa med för att ta några golfbilder och hålla mina kompisar sällskap- Nio hål, lite uppvärmning (som Calle hatar) och så bar det iväg. Inga köer och fyra gissa vilka? Jajjamen, fyra norrmän som löste världsproblem, letade bollar, körde rally med golfbilen och tog en förbannad god tid på sig att ta sig mellan hålen, ut på dem och fram till green. För att få ett fint flyt i en runda så skall det gå i lagom takt. Funderade ett tag på om jag skulle knata tillbaka och köpa en kortlek så hade vi kunnat dra en spader medan vi väntade.

Av denna lilla runda fick jag klart för mig att Cattis faktiskt har tagit viss skada av allt sitt boulespel för hon dras gärna till sandbunkrarna!
Att Calle som vanligt tar det hela med en klackspark och tvättar sina bollar i dammarna istället för de apparater som finns vid en del utslagsplatser.

Hur som helst så var det trevligt så länge inte Cattis försökte att sänka mig med ett välriktat slag från en sandbunker, Jag hörde suset från bollen som kom farande i 164,2 km/tim. Calles solbränna försvann för en stund och Cattis skrattade glatt då hon mycket häpen över min fantastiska reaktion trots min relativt höga ålder insåg faran som försvann i ett moln av sand. Hade jag haft min stora Nikon med mig och kört med motorn hade vi kunnat läsa texten på den rosa bollen när den passerade mig. Om ni ser på hennes stans så ligger green betydligt mer åt höger ;)

Calle däremot var mer försiktig och slog några riktigt perfekta bunkerslag fast han var ju inte så intresserad av sanden som Cattis, Däremot placerade han ett par bollar i vattnet denna småblåsiga lördag. Tyckte att det var en trevlig bana men det var på tok för många möjligheter att spela boule på de nio hål vi gick. Sand både högt och lågt och ibland till och med små oaser med buskar och palmer mitt inne bland sanddynorna.

Det var 2002 jag slog ut några bollar på driving rangen i Angered. Sedan dess har jag bara flyttat mina klubbor mellan olika lokaler och på vägen blivit av med min fina, dyra PING-putter som någon stal från min bag. Har funderat på att ta ner ett set (har två) hit till Spanien men jag anser att jag aldrig kommer att använda dem för jag kommer inte att ha råd att ge mig ut på någon golfbana.

 
Ett av hålen på Vistabella Golf, under sommartid och med solen brassande så att bergen som inramar banan kommer i dager är det nog en väldigt vacker och ganska förlåtande bana. Skulle passa mig då det var ovanligt lite vattenhinder. Ett vattenhinder fungerar som magnet då det gäller mig, Jag hamnar där även om hindret ligger 200 meter bort. Då träffar jag med "Stekpannan" och plupp! Plikt och en ny boll. Så kunde det hålla på en hel runda, jobbigt för de andra i bollen och dyrt som fan med alla bollar för ni skall inte tro att de bara rullade ner vi kanten. Nej fan heller,  mitt i det djupaste stället.
Om jag slog några bollar idag? Ja, ni får väl fråga Calle och Cattis ha ha ha. En fin och trevlig dag blev det i alla fall, tack för att jag fick åka med.