fredag 28 oktober 2016

Mitt liv som fotograf


...det stämmer. Jag har jobbat som fotograf i 53 år och fuskar fortfarande i detta skrå. Övervägande vackra flickor och mode men även lite sport när det begav sig. Är en otrolig dålig naturfotograf trots att jag föddes och växte upp mitt mellan de största nationalparkerna vi har i landet. Är jäkligt avis på alla duktiga naturplåtare som lägger timmar av förberedelser och arbete för att ta just den bild man länge letat efter, Grattis ni som lyckas, jag fixar det inte. Här har ni några av mina bilder, har ställt ut väldigt mycket internationellt med en del utmärkelser i bagaget. Tyvärr kan man inte köpa smörgåspålägg för dessa, men äran finns ju alltid kvar:

Nude, eller akt som man också kallar bilder på nakna kroppar har jag varit ganska vass på. Här en skaplig baksida av livet. Ljuset och kropparnas former, oavsett om man är ung eller gammal, som modell gör oftast bilden. Att locka fram den innre skönheten, få modellen att kunna slappna av, är viktigare när en modell står naken än att försöka jobba med den under en vanlig modefotografering. Då skall modellen vara rörlig skyltdocka. När modellen och fotografen känner varandra och litar på varandra kommer den känslan ofta automatisk när fotograferingen börjar. Jag älskar alla mina modeller fortfarande, fast på ett sätt som min kvinna accepterar ;)








Hästar har jag alltid tyckt om. Kan inte riktigt förklara varför men de finns i mitt liv på något konstigt sätt. Att denna dolda kärlek gått i arv till en av mina döttrar känns ganska trivsamt och hon sköter sig med den äran. Hundar har den största platsen i djurfacket i mitt hjärta och det har blivit 10.000-tals hundbilder under åren.
Den här gamle svarten passerade jag varje morgon hemma i Angered och vi pratade en stund med vararndra. Jag lovade att jag en dag skulle ta en vacker bild på honom innan han travade vidare till en annan värld . Han stod ensam i en pytteliten hage i skuggan bakom stallet. Helt utan vänner. Han släpptes ut och hämtades in, mer var det inte. En eftermiddag just när solen gick ner kom jag förbi och hade kameran med mig. När jag gick fram till staketet gnäggade han lite försiktigt och reste upp sitt huvud en aning. Jag tog bilden.
När jag gick förbi veckan efteråt så var han borta.




En och annan gubbe/grabb har också fastnat på minneskorten och Tri-X rullkarna under mitt ,liv. Här har ni en turkisk man på ett cafë i Alanya. Vem han var eller vad han heter det vet jag inte. Tyckte att han såg intressant ur, lite lagomt bister och jag sköt några skott på honom. Visade bilden på displayen och frågade om jag fick använda den. Han flinade och frågade om jag ville ha en kopp kaffe. Vi pratade en stund och han berättade att han körde långtradare men var hemma på semester hos sin familj. Mitt liv som fotograf/journalist har gett mig möjlighet att träffa många intressanta människor och platser. Från de fisförnäma kostymnissarna på 5th Avenyn i NY till fattiga bönder i Tunisien. Hela spektrat blev representerat under mina aktivaste år med kameran på axeln och passet i näven. Jag har varit lyckligt lottad, fått vara frisk och kry för det mesta och har försökt att le så myckete jag kunnat, även om det funnits och fortfarande finns en del uppförsbackar.

Naturen ja, Som jag skrev i inledningen här på blogen så är jag avundsjuk på alla våra duktiga naturfotografer. Oavsett vart i världen de håller till så presenterar de fantastiska bilder av vår planet. Jag ser nog allt det vackra, fick lära mig att göra det väldigt tidigt av min pappa när vi var ute i skogen tillsammans. Men jag kan inte få fast det i min kamera. Det vackra försvinner på något vis när jag förstenat det på en bild. Visst man kan ge sig på att manipulera med photoshop och andra bildredigerings program, men då är det ju inte äkta längre. Jag blir vid min läst jag fortsätter fotografera det vackraste Gud skapat, kvinnor och överlåter moder jord till de som kan det.

Kom nu ihåg att forografera idag, du med. Att bevara delar av dagen är väldigt viktigt för de som skommer smygande bakom oss. Själv är jag völdigt besviken på att jag inte redan när jag började min bana som fotograf, avbildade alla människorna i min lilla hemby Projus. Nej då var det fototävlingar där man skulle presentera vackra bilder på rävspår i grovkornig snö i motsljus. Det vann man på, jag i alla fall. Att dokumentera folk som man såg dagligenm det var inte ingtressant för en nyfiken 17-åring som bara hade en lämngtan- Åk till Paris och bli konstnär!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar