...när jag kom hit på hösten 2014 så var jag liksom de flesta som kliver av planet på plattan i Alicante full av förväntningar. Den spanska luften klippte till en direkt när man satte näsan utanför kabindörren. Det var varm och skönt. Dessvärre var det kolsvart för Rayanair kör när inga andra kör så man kommer ner sent och åker hem tidigt men ok, det kan kvitta transporten gick utan problem och det var mycket billigt. Visst fanns det gubbar betydligt kortare än mig som klagade över benutrymmet och käringar som ondgjorde sig över att deras favorit parfym inte fanns i det utbud som Ryan marknadsförde. Men vadå, ingen kan tillfredstalla alla tack och lov för jävlar vad tråkigt det hade blivit i livet då.När ljuset kom upp över medelhavet och den lilla staden Torrevieja, då promenerade jag ut på strandpromenaden och bort till den beryktade piren 1,350 meter ut i havet, enkel väg. Tittade på alla palmer och tyckte att det var fantastiskt. Här skulle jag bo. I solen med palmer iställer för björk, gran och tall utanför fönstret. Ett ständigt vimmel av folk dygnet runt och 27+ som standard? Skulle jag fixa detta? Jag kände mig på något sätt som en svikare även om min familj och jag var överens om jag skulle må bättre här nere än hemma i Sverige, jag hade gjort mitt där hemma. Var mest i vägen.
Jag bodde mitt i stan, mitt i soppan vid Playa Del Cura, knappt 100 meter till havet., Startade dagarna med att promenera ut på piren och tillbaka före frukost. Hit och dit tills jag var så förbannat less på alla plaststolar, markiser och trottoarpratare att jag nästan spydde. Då började jag spela boule eller petanca, som det heter på spanska.... Sökte en ny lägenhet och hamnade lite snett, det som lovades uteblev och huset var fullt av mögel, men på rätt plats, geografiskt. Jag kom ut från stan och upp till El Limonar på gränsen till Torreta III. Helt perfekt och efter ett år så fixade jag mig en ny bostad som jag hyr av en hyvens svensk nere i Skåne.
Visst längtar jag hem det skall jag inte förneka för då ljuger jag. Både till min familj givetvis, men även till min lilla hemby Porjus där jag föddes och växte upp. Byn som för alltid finns i mitt hjärta oavsett vart i världen jag befunnit mig eller befinner mig i. Där det var 47 km till Jokkmokk och lika långt åt andra hållet till Gällivare. Där, dit vi hade över 20 mil för att åka ner till Björknäsparken i Boden, för att lyssna på Siv Malmqvist. Vi åkte taxi tur och retur med Jean Lundqvist en jävla go gubbe som var jättebussig med oss vilda grabbar på den tiden. Ofta genomfördes resan med en svart Cheva 58;a.
Raggar rundorna runt om i hela Lappland i Connys silvergå Renault Gordini, sportvarianten slutade oftast med att vi fick skjutsa hem damer som bodde 10-15 mil åt ett annat håll. Vi drog genom snödrivor i Ulatti, in i husväggen så att rullgardinerna i fönstret åkte upp. Vi spelade dansmusik, Lennart Nilssons kvartett. Vi fiskade, jagade och levde ett fantastiskt fint liv. Man lärde sig att kyssa vackra flickor, dansa både tryckare och bugg, sen tog det plötsligt slut en vacker dag. Fjällbjörkarna var inte längre så vackra. Bilden av Kebnekajse som jag såg från vårt köksfönster var bara i vägen. Jag måste bort, röra på mig. Gjorde militärtjänsten + 6 månader FN-tjänst i Bat 23 G nere i Gaza och sedan försvann jag från byn.
Nu åker jag hem den 20 december till mina små troll hemma i Angered, Firar jul och Nyår med dem och kommer att mysa så mycket jag bara orkar. Sedan åker jag ner igen till mitt lilla Torrevieja, Till palmerna utanför huset, petanca spelet och mina goda vänner här nere i solen. Drömmen, som jag hoppas blir sann innan jag blir för skröpplig är att Suzanne skall komma ner hit och bo tillsammans med mig. Våra barn är stora, duktiga och kommer att klara sig på egen hand, bara mamma kan med att klippa navelsträngen. Jag gjorde det första gången på Östra Sjukhuset i Göteborg. när de föddes.
Nu är det hennes tur.
Kommentarer
Skicka en kommentar