Detta som var hjärtat i mitt dagliga liv innan jag kom ner hit till värmen. -Sveriges gladaste man- hade fullt pådrag dagarna igenom och när jag bestämde mig för att flytta ner till solen och den eviga värmen så startade jag upp "Viva Torrevieja" och lät den andra bloggen mer eller mindre gå i graven.
Men vad hände? Jo detta jäkla drag på fejjan, messenger och livet i övrigt har gjort att jag tappat bort min lilla blogg. Detta som jag tyckte var så fantastiskt där jag både kunde lägga in bilder videosnuttar ja jag hade planerat att lägga in en liten radiokanal också där jag kunde svammla bäst jag ville, precis som på "Sveriges gladaste man" där jag berättade en och annan vuxensaga ibland. Men detta gick som för mannen med det stora fina tyget. Det blev bara en tummetott. Lika illa verkar det vara här.
Ok, nu var det mer saker på G när jag bodde nere i själva Torrevieja, helt klart. då rumlade Janne och Margoth och jag runt lite hur som helst och barbesöken och danskvällarna gick stack i stäv.
Det stillsammare livet här ute på bonnvischan har mindre att visa upp, eller har det?
Jag visade upp mycket mat, både på gott och ont. En del ondgjorde sig över hur jag, en relativt normal man kunde vräka i mig alla dessa konstiga rätter, sprugna ur havet. En del bad om att få komma över för att få provsmaka min utsökta kaningryta. Margoth och jag testade "Stadens Sangria", Tommy och jag letade "hål i väggen" och vad de hade att bjuda på.
På något vis har den tiden försvunnit helt, vet inte varför. Kanske det beror på att jag börjar bli skröppligare, är inte lika het idag som jag var i går? Kan det var siffrorna i prästbetyget som bli för höga? Nej jag tror inte detta. Förvisso åkte jag på en smäll med den här muskelreumatismen, men den är ju under kontroll nu så den kan jag inte skylla på.
Jag känner mig ungefär som sälarna på bilden från en kolloni utanfr Johannesburg i Sydafrika där jag vistades några dagar. Skillnaden är ju bara att de kan simma, jag sjunker som en sten.
Jag har lovat att komma igen, gång på gång med det blir som de två gråsparvarna som satt på en el ledning uppe i norr då vintern nalkades. De snackade om att överleva den stundande kylan. Man enades om att den ene skulle följa efter bondens häst och den andra efter bondens SAAB 92. Sagt och gjort, vintern kom och när det årerigen blev vår och solen började skina så träffades de två gråsparvarna igen. Den som hade valt bondens häst var tjock, fet och välmående. Den andra som hade följt efter bonden var bara fjädrar och ben. -Men vad i all världen har hänt sa den fete och såg väldigt bedrövad ut. -Ja sa den utsvultna, du förstår att SAAB:en den bara pruttade och pruttade men den sket aldrig och lång fick jag flyga varje dag.
Jag skall inte lova en gång till men jag skall försöka bättra mig och jag hoppas att alla mina facebookföljare även hakar på och hänger med på bloggen också, då kan det bli en riktigt kul höst och vinter.
Men vad hände? Jo detta jäkla drag på fejjan, messenger och livet i övrigt har gjort att jag tappat bort min lilla blogg. Detta som jag tyckte var så fantastiskt där jag både kunde lägga in bilder videosnuttar ja jag hade planerat att lägga in en liten radiokanal också där jag kunde svammla bäst jag ville, precis som på "Sveriges gladaste man" där jag berättade en och annan vuxensaga ibland. Men detta gick som för mannen med det stora fina tyget. Det blev bara en tummetott. Lika illa verkar det vara här.
Ok, nu var det mer saker på G när jag bodde nere i själva Torrevieja, helt klart. då rumlade Janne och Margoth och jag runt lite hur som helst och barbesöken och danskvällarna gick stack i stäv.
Det stillsammare livet här ute på bonnvischan har mindre att visa upp, eller har det?
Jag visade upp mycket mat, både på gott och ont. En del ondgjorde sig över hur jag, en relativt normal man kunde vräka i mig alla dessa konstiga rätter, sprugna ur havet. En del bad om att få komma över för att få provsmaka min utsökta kaningryta. Margoth och jag testade "Stadens Sangria", Tommy och jag letade "hål i väggen" och vad de hade att bjuda på.
På något vis har den tiden försvunnit helt, vet inte varför. Kanske det beror på att jag börjar bli skröppligare, är inte lika het idag som jag var i går? Kan det var siffrorna i prästbetyget som bli för höga? Nej jag tror inte detta. Förvisso åkte jag på en smäll med den här muskelreumatismen, men den är ju under kontroll nu så den kan jag inte skylla på.
Jag har lovat att komma igen, gång på gång med det blir som de två gråsparvarna som satt på en el ledning uppe i norr då vintern nalkades. De snackade om att överleva den stundande kylan. Man enades om att den ene skulle följa efter bondens häst och den andra efter bondens SAAB 92. Sagt och gjort, vintern kom och när det årerigen blev vår och solen började skina så träffades de två gråsparvarna igen. Den som hade valt bondens häst var tjock, fet och välmående. Den andra som hade följt efter bonden var bara fjädrar och ben. -Men vad i all världen har hänt sa den fete och såg väldigt bedrövad ut. -Ja sa den utsvultna, du förstår att SAAB:en den bara pruttade och pruttade men den sket aldrig och lång fick jag flyga varje dag.
Jag skall inte lova en gång till men jag skall försöka bättra mig och jag hoppas att alla mina facebookföljare även hakar på och hänger med på bloggen också, då kan det bli en riktigt kul höst och vinter.
Kommentarer
Skicka en kommentar